Snart, snart, snart...

Mitt goda humör verkar ha kommit för att stanna och inte ens tanken på mitt läxberg försämra det. Det bästa av allt är att det egentligen inte finns någon särskild orsak till min glädje, känslan har helt enkelt omärkligt kommit smygande för att sedan slå till med full kraft. Och jag klagar inte. I stället lyssnar jag på musik och drömmer mig iväg till jullovet. Den trettonde luckan i julkalendern är öppnad; inte långt kvar nu! Hoppas att den här känslan kommer att stanna kvar för evigt.